Det tog ett tag för mig innan jag bestämde mig för vad min film skulle handla
om. Först var jag inne på att göra en film tillsammans med barn från
barngruppen. Men det valde jag snabbt bort dels för att det kräver föräldrarnas samtycke och dels för att det kräver en del träning med barnen om de ska prata efter ett färdigt manus vilket jag känner inte stämmer överens med vårt förhållningssätt. Jag började läsa boken Manus och dramaturgi för film av Thomas Granath och ett tag var jag inne på att göra en dokumentär med barnen.
På sidan 136 i boken skriver Granath ”Det finns dokumentärfilmare som utan
förstudier går in i en miljö ... och förutsättningslöst spelar in allt som händer.
Andra vill absolut inte påverka skeendet utan försöker göra sig så osynliga som möjligt och för att inte störa det som händer och väntar tålmodigt ut de
situationer de vill fånga med kameran.”
Då skulle det bli mer spontant och jag skulle få filma barnens spontana dialoger i en given förutbestämd situation/miljö och sedan klippa ihop ett material. Detta skulle stämma bättre med vårt förhållningssätt då vi jobbar mycket med observation av barnens samspel.
När jag grubblade som mest över hur jag skulle göra så sprang jag på figurerna till bockarna bruse sagan och kände hur dessa plötsligt löste flera av mina problem. Varför krångla till det så mycket, varför inte göra det enkelt? Jag presenterade iden för en kollega som gillade den. Vi spånade idéer tillsammans och då kom jag på att jag kunde göra filmen ute i det riktiga gräset, att jag skulle ha originalsagan som grund men avsluta den annorlunda. Jag ville att det skulle bli ett lyckligt slut även för trollet. Vi pratade om hur vi arbetar med barnen vid konfliktlösningar att vi uppmuntrar dem till att göra varandra glada igen efter en konflikt, inte bara säga förlåt utan att även göra förlåt. Därav kom iden om att den stora bocken bruse skulle bli vän med trollet och ge honom en present istället för att stånga iväg honom. Snart var mitt text och bildmanus klart.
Då jag var ensam i mitt filmskapande hade jag svårt att få till rörliga bilder. Men skam den som ger sig. Med hjälp av blompinnar, tejp och böcker gick det till slut, men det var inte lätt. Böckerna fick figurera stativ för paddan.
Vid det kurstillfället vi hade inför filmskpandet pratade Camilla om hur man kan visa olika saker i en bild beroende på vilket perspektiv man har när man tar bilden.
I boken skriver Granath att "Varje film börjar med en presentation. I presentationen händer ofta något som karaktäriserar filmens dramatik eller tema och som skapar förväntningar. Miljö och människor presenteras. I presentationen gör man också överänskommelser med publiken om vilka spelregler som gäller i filmen."
Jag valde att presentera mina karaktärer i början av filmen på var och en av dem så publiken, dvs min målgrupp som är barn 3-4 år kunde lära känna dem. Miljön i filmen presenterar jag med hjälp av närbilder. När väl presentationen är klar sker händelseförloppet i filmen med hjälp av helbilder av miljön med karaktärerna.
Som helhet tycker jag att filmskapandet har varit roligt och utmanande. Jag fick tänka till en del innan jag började men när jag väl kommit på iden flöt det på ganska bra. Det var roligt att arbeta med iMovie och man lärde sig genom att testa sig fram. Att redigera de rörliga bilderna var inte särskilt svårt i iMovie, inte mycket svårare än stillbilderna. Den största svårigheten för mig var att få till bra rörliga bilder då jag var själv i mitt filmskapande. IPaden är inte det ultimata filmvertyget. Det kan hända att det finns stativliknande hållare för iPaden i handeln men skam den som ger sig.
Jag ser att jag i framtiden kan göra film tillsammans med barnen, eller göra en
film av dokumentationen inför ett föräldramöte eller liknande, så
användningsområden finns det.
