Ojoj nu har det gått ett helt år och kursen lider mot sitt slut.
Denna termin har jag gått på föräldraledighet så jag har svårt att skriva om hur och vad mitt arbetslag arbetar med. Men jag är säker på att de fortsätter utforska iPaden och möjligheterna med den. Jag och min sida är helt såld på den. Det är till och med så att jag skaffat iPhone för jag använde paddan så mycket hemma och ville ha samma appar med mig på resan till jobbet. Jag har lärt mig mycket om olika appar, och även lärt mig att man måste få prova praktiskt för att lära sig. Det samma gäller för olika appar, ta hem och prova är det enda sättet att hitta de rätta apparna. Det gäller även för de appar vi har på iPaden på jobbet. Vi pedagoger väljer ut pedagogiska appar men sedan måste barnen få prova dem innan vi vet hur bra de egentligen är.
Men vad har jag lärt mig under detta år? För att se det har jag fått gå tillbaka och läsa allt jag skrivit i bloggen, och det verkar som om jag har fått ett vidare grepp om begreppet pedagogisk dokumentation men jag tror aldrig man blir fullärd, det finns alltid nya aspekter eller sätt att dokumentera på eller tänka kring pedagogisk dokumentation. Det finns nog lika många sätt att reflektera kring pedagogisk dokumentation som det finns pedagoger. Jag upplever att när jag pratar med kolleger om pedagogisk dokumentation så har vi aldrig riktigt samma syn på det, vilket jag tycker är bra och det ger upplevelsen av att man aldrig riktigt pratat färdigt i ämnet, det finns alltid något nytt att lära av varandra.
- Posted using BlogPress from my iPad
Denna termin har jag gått på föräldraledighet så jag har svårt att skriva om hur och vad mitt arbetslag arbetar med. Men jag är säker på att de fortsätter utforska iPaden och möjligheterna med den. Jag och min sida är helt såld på den. Det är till och med så att jag skaffat iPhone för jag använde paddan så mycket hemma och ville ha samma appar med mig på resan till jobbet. Jag har lärt mig mycket om olika appar, och även lärt mig att man måste få prova praktiskt för att lära sig. Det samma gäller för olika appar, ta hem och prova är det enda sättet att hitta de rätta apparna. Det gäller även för de appar vi har på iPaden på jobbet. Vi pedagoger väljer ut pedagogiska appar men sedan måste barnen få prova dem innan vi vet hur bra de egentligen är.
Men vad har jag lärt mig under detta år? För att se det har jag fått gå tillbaka och läsa allt jag skrivit i bloggen, och det verkar som om jag har fått ett vidare grepp om begreppet pedagogisk dokumentation men jag tror aldrig man blir fullärd, det finns alltid nya aspekter eller sätt att dokumentera på eller tänka kring pedagogisk dokumentation. Det finns nog lika många sätt att reflektera kring pedagogisk dokumentation som det finns pedagoger. Jag upplever att när jag pratar med kolleger om pedagogisk dokumentation så har vi aldrig riktigt samma syn på det, vilket jag tycker är bra och det ger upplevelsen av att man aldrig riktigt pratat färdigt i ämnet, det finns alltid något nytt att lära av varandra.
- Posted using BlogPress from my iPad
Nu är snart halva kursen klar och det är dags att knyta ihop säcken kring mitt processdokument.
När jag nu läser vad jag skrev efter första kurstillfället om mina tankar kring pedagogisk dokumentation ser jag nu att det börjar klarna i dimman. Mellan dimstråken som fortfarande finns kvar ser jag att det finns flera olika delar av pedagogisk dokumentation som jag inte såg tidigare. Förut såg jag den pedagogiska dokumentationen bara och endast som en drivkraft för att driva projekt framåt men nu ser jag fler möjligheter med pedagogisk dokumentation. Viss pedagogisk dokumentation som vi alltid gjort men som man tar så förgivet att jag inte tänkte på att det är en form av pedagogisk dokumentation.
En sådan form av pedagogisk dokumentation är när man ändrar om och anpassar miljön på avdelningen efter barnen. Då observerar pedagogen vilka miljöer som fungerar, vilka barnen intresserar sig för och vad barnen väljer att göra i miljön. Om en miljö inte fungerar som det är tänkt eller att en miljö inte lockar till sig barnens intresse utan står tom då drar vi pedagoger slutsatsen att vi behöver ändra i miljön för att förbättra den och locka barnens intressen. Denna observation gör vi oftast utan att skriva, fota, filma mm utan det sker direkt, vi observerar och direkt diskuterar med varandra vad och hur vi kan ändra i miljön för att göra den bättre. I mitt arbetslag har vi arbetat mycket med miljön och anpassat den efter barnens intressen utan att tänka på att det vi gjort är ett resultat av pedagogisk dokumentation.
En annan form av pedagogisk dokumentation är att synligöra barnens eget lärande för barnen själva. Det kan man göra, dels genom portfolio, dels genom dokumentation inne på avdelningen samt att barnen får berätta/delge varandra vad de gör med hjälp av dokumentationen. Även denna typ av pedagogisk dokumentation har vi i arbetslaget gjort utan att reflektera över att det är pedagogisk dokumentation.
En tredje form av pedagogisk dokumentation är att synliggöra för oss pedagoger vad vi faktiskt gör i vardagen, vad och hur vi säger olika saker till varandra och till barnen. Det bästa hjälpmedlet för detta är film. När man ser sig själv i vardagen blir man observant på vad och hur man själv säger och gör. Denna form har vi inte provat så mycket än. Det har blivit lite spontant då vi filmat i barngrupp och tittat på det i efterhand men jag tror att det skulle kunna vara en bra hjälp till reflektion kring skillnaden på vad vi tror att vi gör, och vad vi egentligen gör.
En fjärde formen av pedagogisk dokumentation är att få dokumentationen att bli ett drivmedel i projektet. Det var denna form av pedagogisk dokumentation som jag innan kursens start trodde var den enda formen. Detta gör man genom att dokumentera, fota, filma, anteckna när barnen gör olika saker (ett projekt) sedan tittar man på bilderna dels tillsammans med barnen och dels att vi pedagoger tittar tillsammans. När vi pedagoger tittar tillsammans så resonerar vi kring åt vilket håll barnens intressen går och åt vilken väg projektet ska ta. När man tittar på dokumentationen tillsammans med barnen kan de först återberätta vad de gjort, sedan fundera kring vad de skulle vilja göra nästa gång, och då kanske några andra barn blir lockande att prova. När man gör detta med barnen är det viktigt att dokumentera barnens egna ord. Denna form av pedagogisk dokumentation ligger ganska nära den att synligöra barnens eget lärande för varandra och den själva, men i det härfallet tänker jag på att den pedagogiska dokumentationen ska hålla ett projekt vid liv, att det ska vara barnens tankar som driver projektet. Självklart går allt detta hand i hand. Att få dokumentationen att vara drivmedel i projekt har vi i mitt arbetslag börjat med nu, men det är lite trögt. Både vi vuxna och barnen behöver träna oss på detta och hitta vår egen form för det.
Det här är så långt jag och mitt arbetslag kommit just nu.
Nu är snart halva kursen klar och det är dags att knyta ihop säcken kring mitt processdokument.
När jag nu läser vad jag skrev efter första kurstillfället om mina tankar kring pedagogisk dokumentation ser jag nu att det börjar klarna i dimman. Mellan dimstråken som fortfarande finns kvar ser jag att det finns flera olika delar av pedagogisk dokumentation som jag inte såg tidigare. Förut såg jag den pedagogiska dokumentationen bara och endast som en drivkraft för att driva projekt framåt men nu ser jag fler möjligheter med pedagogisk dokumentation. Viss pedagogisk dokumentation som vi alltid gjort men som man tar så förgivet att jag inte tänkte på att det är en form av pedagogisk dokumentation.
I Have A Dream
Jo det stämmer, jag har en drönvision om hur jag vill att den pedagogiska dokumentationen ska fungera i mitt arbete med barn och kolleger. Man jobbar med ett projekt som närs på morgonmöten då barnen tar del av varandras tankar kring projektet. Barn som gjort olika saker berättar för de andra vad de gjort med hjälp av dokumentation. Det leder till att fler blir intresserade och vill prova på det kopisarna gjort. Barnen delger varandra sina ideer och blir då intresserade. Då kan vi se var intresset ligger och bestämma tillsammans med barnen vart nästa steg ska gå. På det sättet blir barnen mer medvetna om sitt eget lärande och delaktiga i vad som sker på förskolan.
I min drömvision ingår även att vi pedagoger har med oss dokumentationen till våra reflektionsstunder och resonerar tillsamans kring vad som sker på bilderna/ i filmerna. För att sedan resonera kring vilken väg projektet ska ta.
Som sagt är detta en drömvision, det är många saker som ställer sig i vägen för allt det här, många kringuppgifter som tar tiden från barnen. Men i mitt arbetslag är på väg med små steg åt detta håll. Man måste prova sig fram och få göra fel för att lära sig vilket som fungerar för oss.
Den svårfångade reflektionen
Till andra kurstillfället skulle vi läsa boken Den svårfångade reflektionen. Jag började läsa boken tidigt men blev aldrig klar med den, och känner fortfarande inte att jag är klar med den även om jag nu har läst hela. Dels tycker jag att vissa bitar var så teoretiska att jag hade svårt att hänga med i resonemanget. Dels så var det svårt att hitta någonting i boken som jag som pedagog kunde relatera till eller använda i mitt arbete.
Min tolkning av boken är att den handlar mycket om hur bilderna är tagna, i viket ljus, hur står personen/personerna i relation till varandra eller till bakgrunden. Det handlar om vad fotografen har gjort för val, hur fotografen valt att placera objekten i bilden i relation till varandra.
När jag fotograferar i vår verksamhet har jag som fotograf oftast en tanke på varför jag väljer att fotografera just det jag fotograferar men det är sällan som jag hinner fundera över hur objekten, och då oftast barnen, står i relation till varandra eller bakgrunden. Jag är oftast intresserad av vad som händer i den givna situationen, vad barnen intresserar sig för samt vad och hur de kommunicerar med varandra. När jag fotograferar försöker jag ofta ta en serie bilder för jag vet ju inte på förhand vad barnen kommunicerar till varandra utan det kommer ju fram samtidigt som bilderna tas. Då kan jag ha tur att fånga bilder som visar barnens samspel. Det kan vara svårt att fånga i bara en bild. Då måste man också få med barnens resonemang, dvs skriva ner eller spela in vad de säger. Tar man en serie bilder så kan enbart bilderna berätta vad som sker utan att det behövs någon bildtext. Här nedan är ett exempel.
 |
| Så här kan en bildserie se ut i vår verksamhet. |
Hansson skriver i kapitlet Bilder av en mördare, att varje fotografi är stumt och talar genom bildtextens mun. Han skriver också att varje bild är öppen för tolkning och att en bild ges ny mening när en text tillförs. Detta kapitel tycker jag var intressant att läsa och det enda jag fastnade för, men jag vill inte hålla med om att varje bild är stum. Vi brukar snarare prata om fenomenet att en bild säger mer än tusen ord. Vi vill vara försiktiga med vad vi skriver om en bild för då skapar vi ett sammanhang kring bilden som är vår tolkning av den. Visar man en bild och då helst en bildserie utan text till så får beskådaren själv bilda sig en uppfattning om bilderna.
I samma kapitel beskriver Hansson polisens sökande efter mördare med hjälp av bilder. Den liknelse jag kan se är att vi pedagoger är poliserna och vi söker efter svar i bilderna. Dock söker vi inte efter en gärningsman utan vi söker efter barnens intressen men dock likväl ett sökande med bilder som utgångspunkt.
Källa: Den svårfångade reflektionen, Emsheimer, Hansson, Koppfeldt 2005
Vad? Hur? Varför?
VAD ska dokumenteras?
Det är den svåra frågan tycker jag. Det svåra ligger i hur vi pedagoger ska begränsa oss. Samt att få dokumentationen att bli pedagogisk.
Wehner-Godée beskriver, att dokumentation blir pedagogisk först när den sätts in i och får verka i ett pedagogiskt sammanhang.
När vi började arbeta efter semestern var vi ett helt nytt arbetslag med en ny åldersindelning på barnen. Jag och mina två kollegor kom att arbeta med enbart 3-4 åringar vilket var nytt för oss. Så mycket av höstens arbete har fokuserats kring miljön på avdelningen. Vi har introducerat olika miljöer/material och observerat samt dokumenterat hur barnen tar emot detta och vad de gör med materialet. Vi vill bli medveta om vad barnen är intresserade av i vår miljö för att sedan kunna diskutera vad vi skulle kunna erbjuda mera eller byta ut. Efter observationerna/dokumentationerna har vi resonerat kring hur vi kan göra miljön bättre, vad gör barnen med materialet? Vilka processer sker? Behövs det mer material? Annat kompletterande material? Osv. Miljön har därmed hela tiden varit föränderlig med utgångspunkt ur barnens perspektiv.
En annan aspekt av pedagogisk dokumentation som jag vill uppnå är den som författaren Wehner-Godée beskriver att genom att få återkomma till dokumentationen kan barnen få syn på och komma ihåg sitt eget tänkande och handlande. Barnen använder dokumentationen för att utvecklas vidare.
Även Lenz Taguchi återger ett exempel på en pedagog som arbetar på detta vis och som hela tiden återger dokumentationen från gången innan till barnen för att kunna rekonstruera tillsammans med barnen vad som hände och sades. Barnen konfronteras då med sina egna tankar och teorier, vilket skapar lust, idéer och koncentration till det arbete som ska komma.
HUR ska det dokumenteras?
De verktyg vi har till vårt förfogande är en kamera på avdelningen samt penna och papper. Vi kan även filma med kameran. I mitt arbetslag har vi mest observerat och direkt resonerat samt tagit bilder på barnen i miljön. Ibland antecknar vi även vad barnen säger. Då vi bara har en kamera så blir inte alla situationer dokumenterade som man skulle kunna önska.
Wehner-Godée tar upp en intressant aspekt av att dokumentera på olika sätt som jag tidigare inte tänkt på. När man dokumenterar med penna och papper så hinner man själv omtolka barnens tankar många gånger. Först när man hör, sedan när man skriver det man hört, och sedan när man läser det man skrivit att man hört. Om man istället väljer en bandspelare kan man koncentrera sig fullt ut på vad barnen säger och gör. Sedan gör man en tolkning i lugn och ro i efterhand när man lyssnar av bandspelaren. Detta tycker jag är en väldigt intressant aspekt.
VARFÖR ska vi dokumentera?
Denna fråga kan man ge ett kort svar på, nämligen att det i vår reviderade läroplan står att vi ska dokumentera. Det nämns vid flera ställen och i olika sammanhang men man kan summera det så här:
”Arbetslaget ska kontinuerligt och systematiskt dokumentera, följa upp och analysera varje barns utveckling och lärande samt utvärdera hur förskolan tillgodoser barnens möjligheter att utvecklas och lära i enlighet med läroplanens mål och intentioner…”
Själva ordet pedagogisk dokumentation nämns inte men för att kunna använda dokumentationen på så vis som står i läroplanen anser jag att det krävs av oss pedagoger att vi gör dokumentationen till pedagogisk dokumentation. Har man en kontinuerlig pedagogisk dokumentation så får man med alla de bitar som läroplanen lyfter. Man ser det enskilda barnets lärande samtidigt som man utvärderar verksamheten och anpassar den efter barnens möjligheter.
Referenslista:Wehner-Godee, Christina. (2010). Att fånga lärandet. Stockholm: Liber
Lenz Taguchi, Hillevi. (2011). Varför pedagogisk dokumentation? Stockholm:
Stockholms universitets förlag.
Utbildningsdepartimentet. (2010). Läroplan för förskolan Lpfö 98, reviderat 2010. Stockholm: Fritzes
Min nuvarande förståelse för begreppet pedagogisk dokumentation.
När jag tänker på pedagogisk dokumentation så tänker jag direkt att det är någonting som jag/vi inte gör.
Vi tar en massa bilder på barnen och allt de gör i vår verksamhet. Sedan sorterar vi upp bilderna i barnens mappar, skriver ut lite bilder med bildtext till som vi kallar för dokumentation och sätter upp i hallen så föräldrarna och barnen kan se det eller så sätter vi upp bilderna på avdelningen så barnen kan se det. Ibland får vi med ett citat ur läroplanen till bilderna. Vi använder även bilderna till barnens portfolio.
För mig är inte detta pedagogisk dokumentation utan bara dokumentation. Dokumentationen blir pedagogisk först när vi pedagoger sitter tillsammans och tittar på bilderna och reflekterar kring vad vi ser på bilderna. Om vi då ser åt vilket håll barnens intressen pekar så kan vi se åt vilket håll projekt i verksamheten bör ta.
Vi har i lite olika sammanhang försökt oss på detta men det känns som om vi sitter och gissar vad barnen tänker och ser då flera olika tankemöjligheter hos barnen och då känns det svårt att ta ett vidare avstamp i verksamheten. Så jag känner mig lite vilsen angående hur man gör pedagogisk dokumentation