Filmskapandet

Det tog ett tag för mig innan jag bestämde mig för vad min film skulle handla

om. Först var jag inne på att göra en film tillsammans med barn från

barngruppen. Men det valde jag snabbt bort dels för att det kräver föräldrarnas samtycke och dels för att det kräver en del träning med barnen om de ska prata efter ett färdigt manus vilket jag känner inte stämmer överens med vårt förhållningssätt. Jag började läsa boken Manus och dramaturgi för film av Thomas Granath och ett tag var jag inne på att göra en dokumentär med barnen.

På sidan 136 i boken skriver Granath ”Det finns dokumentärfilmare som utan

 förstudier går in i en miljö ... och förutsättningslöst spelar in allt som händer.

 Andra vill absolut inte påverka skeendet utan försöker göra sig så osynliga som möjligt och för att inte störa det som händer och väntar tålmodigt ut de

situationer de vill fånga med kameran.”

Då skulle det bli mer spontant och jag skulle få filma barnens spontana dialoger i en given förutbestämd situation/miljö och sedan klippa ihop ett material. Detta skulle stämma bättre med vårt förhållningssätt då vi jobbar mycket med observation av barnens samspel.

När jag grubblade som mest över hur jag skulle göra så sprang jag på figurerna till bockarna bruse sagan och kände hur dessa plötsligt löste flera av mina problem. Varför krångla till det så mycket, varför inte göra det enkelt? Jag presenterade iden för en kollega som gillade den. Vi spånade idéer tillsammans och då kom jag på att jag kunde göra filmen ute i det riktiga gräset, att jag skulle ha originalsagan som grund men avsluta den annorlunda. Jag ville att det skulle bli ett lyckligt slut även för trollet. Vi pratade om hur vi arbetar med barnen vid konfliktlösningar att vi uppmuntrar dem till att göra varandra glada igen efter en konflikt, inte bara säga förlåt utan att även göra förlåt. Därav kom iden om att den stora bocken bruse skulle bli vän med trollet och ge honom en present istället för att stånga iväg honom. Snart var mitt text och bildmanus klart.

Då jag var ensam i mitt filmskapande hade jag svårt att få till rörliga bilder. Men skam den som ger sig. Med hjälp av blompinnar, tejp och böcker gick det till slut, men det var inte lätt. Böckerna fick figurera stativ för paddan. 

Vid det kurstillfället vi hade inför filmskpandet pratade Camilla om hur man kan visa olika saker i en bild beroende på vilket perspektiv man har när man tar bilden. 

I boken skriver Granath att "Varje film börjar med en presentation.  I presentationen händer ofta något som karaktäriserar filmens dramatik eller tema och som skapar förväntningar. Miljö och människor presenteras. I presentationen gör man också överänskommelser med publiken om vilka spelregler som gäller i filmen."

Jag valde att presentera mina karaktärer i början av filmen på var och en av dem så publiken, dvs min målgrupp som är barn 3-4 år kunde lära känna dem. Miljön i filmen presenterar jag med hjälp av närbilder. När väl presentationen är klar sker händelseförloppet i filmen med hjälp av helbilder av miljön med karaktärerna.

Som helhet tycker jag att filmskapandet har varit roligt och utmanande. Jag fick tänka till en del innan jag började men när jag väl kommit på iden flöt det på ganska bra. Det var roligt att arbeta med iMovie och man lärde sig genom att testa sig fram. Att redigera de rörliga bilderna var inte särskilt svårt i iMovie, inte mycket svårare än stillbilderna. Den största svårigheten för mig var att få till bra rörliga bilder då jag var själv i mitt filmskapande. IPaden är inte det ultimata filmvertyget. Det kan hända att det finns stativliknande hållare för iPaden i handeln men skam den som ger sig. 

Jag ser att jag i framtiden kan göra film tillsammans med barnen, eller göra en

 film av dokumentationen inför ett föräldramöte eller liknande, så

användningsområden finns det.

Nytt försök.....

Vad har jag lärt mig?

Ojoj nu har det gått ett helt år och kursen lider mot sitt slut.
Denna termin har jag gått på föräldraledighet så jag har svårt att skriva om hur och vad mitt arbetslag arbetar med. Men jag är säker på att de fortsätter utforska iPaden och möjligheterna med den. Jag och min sida är helt såld på den. Det är till och med så att jag skaffat iPhone för jag använde paddan så mycket hemma och ville ha samma appar med mig på resan till jobbet. Jag har lärt mig mycket om olika appar, och även lärt mig att man måste få prova praktiskt för att lära sig. Det samma gäller för olika appar, ta hem och prova är det enda sättet att hitta de rätta apparna. Det gäller även för de appar vi har på iPaden på jobbet. Vi pedagoger väljer ut pedagogiska appar men sedan måste barnen få prova dem innan vi vet hur bra de egentligen är.

Men vad har jag lärt mig under detta år? För att se det har jag fått gå tillbaka och läsa allt jag skrivit i bloggen, och det verkar som om jag har fått ett vidare grepp om begreppet pedagogisk dokumentation men jag tror aldrig man blir fullärd, det finns alltid nya aspekter eller sätt att dokumentera på eller tänka kring pedagogisk dokumentation. Det finns nog lika många sätt att reflektera kring pedagogisk dokumentation som det finns pedagoger. Jag upplever att när jag pratar med kolleger om pedagogisk dokumentation så har vi aldrig riktigt samma syn på det, vilket jag tycker är bra och det ger upplevelsen av att man aldrig riktigt pratat färdigt i ämnet, det finns alltid något nytt att lära av varandra.


- Posted using BlogPress from my iPad

Mediers påverkan i lärmiljöer

Jag har valt att ta del av rapporten Småungar och medier 2010 då denna undersökning tar upp barn i de åldrar som jag arbetar med.

Dagens digitala värld är otrolig och finns överallt omkring oss. Det handlar inte bara om tv, spel, dator som det diskuterats kring i många år nu utan idag finns den digitala världen i reklamskyltar på stan, på sargen runt fotbolls eller hockeymatchen, i telefonen samt i surfplattan hemma. Är det något man undrar över idag så letar man inte efter en bok att slå i utan man tar upp sin telefon och "slår upp" svaret i den.

Att media har många bra egenskaper är nog de flesta överens om. Det som är intressant är om och i så fall hur media påverkar oss och våra barn.

Rapporten tar upp frågan om Negativa medieupplevelser med hjälp av frågan "Har barnet gett uttryck för att det mått dåligt av något innehåll i tv, film, dator-/tv-spel eller på internet?" Här känner jag, kan barnen verkligen själva ge uttryck för det? Ja visst kan de ge uttryck för om de ser något hemskt eller skrämmande vid ett specifikt tillfälle. Men om de ofta tittar på ett program som exempelvis har små inslag av att nedvärderar djur eller folkgrupp så är frågan om inte barnen också påverkas av detta.

Man frågar även föräldrarna om deras åsikter om tv:s, dator-/tv-spels samt internets effekter på barnen. Men jag anser att man har missat en viktig effekt i rapporten och det handlar om stress. Inget av föräldrarnas svarsalternativ handlar om stress, möjligtvis det svarsalternativ som är att det leder till ohälsa.
Dagens generation barn får en helt annan bild av världen än äldre generationer. De får upplevelsen av att världen inte är så stor, allt finns ju bara några knapptryckningar bort. De får ta del av en väldigt massa sinnesintryck under en dag som deras hjärna ska hinna med att sortera ut. Då menar jag inte att alla sinnesintryck är av ondo utan bara det att hjärnan ska hinna med att sortera och bearbeta alla intryck man får. Frågan är om barnen av idag hinner med det, och om de inte hinner med att sortera alla intryck vad händer då med dem? Detta tycker jag är en intressant aspekt som inte tas upp i rapporten.


- Posted using BlogPress from my iPad